som jag i inlägget nedan använder. många gånger. min sambo pelle sa. "du har använt detta väldigt mycket". jo men tänk om jag gillar detta då. har du tänkt på det eller??!!nu tar vi en omröstning om detta så har vi det avklarat också.

och jag menar verkligen ingen vill umgås med mig efter detta jag nu ska berätta så känner jag att jag måste lätta mitt hjärta lite. kanske mest för att berätta om bisarra jobb som människor faktiskt har. vilken saltad inledning kommer ni kanske tänka snart. men ivarjefall. jag jobbar extra på ett ställe, med ungdomar som behöver stöd på många sätt i sin vardag, det är kul och intressant men nu är det också en risk. på plats finns nämligen ett virus som kan smitta via saliv, kläder om man har otur. ja ni fattar kanske. så man måste mer eller mindre använda desinfinktionsmedel hela tiden. tvätta händerna "sprita" händerna, barnens händer, barnens leksaker, där de sitter, när man kommer hem tvätta kläder i 60 grader. och jag tycker liksom att det är en väldigt märklig situation att arbeta i. kan man koppla av och göra ett bra jobb, nja. för jag tänker på detta virus HELA tiden. varför ska människor behöva arbeta i ett sånt klimat? om man nu måste, ja det fattar jag väl man kan ju inte bara lämna dessa kids. men höj lönen för alla som arbetar med detta dag ut och dag in. för vad ska man göra om man får detta, jaha ok. nu får vi se vad som händer. tror ni man skulle bli anställd på ett ställe om man sa att "jo sen var det ju det här med..." hm...som chef skulle man kanske, tyvärr, fundera lite.

jag tycker de jag jobbar med är hjältar som gör detta varje dag utan en enda tanke på sig själva överhuvudtaget. medan jag kommer in någon dag nu och då och bara UHHHH så jobbigt.

men jag kan inte rå för att jag tycker att chefer på ett sånt ställe inte ska ta det för självklart, man måste gå till botten med problemet och inte bara räkna kallt med att alla ställer upp. hur och varför ska jag be mina medarbetare ställa upp på detta hoppas jag att cheferna frågar sig själva.

blir min viktuppgång och vän denna vecka. om min vän maria hade vetat vad det kunde leda till att lämna kvar nästan en hela kaka frozen cheesecake här hemma i mitt kylskåp så hade hon nog kastat den. eller tagit hem den själv. jag känner mig som miranda i sex and the city när hon får chokladkakemani och liksom letar rester i sopporna. nu har det inte gått så långt, men jag har snart satt i mig kakan själv. den är så god. sådär perfekt syrlig och kall i munnen, smälter lite men också lite hård.

katterna tycker också om den.

får mig att minnas första gången jag åt cheesecake, det var i usa, florida och jag var 11 år. allt var så coolt, och jag var så blek. min syrra som bodde där då var kanske den coolaste och snyggaste i hela världen för mig. och att gå på mc donalds där var som himlen. och där åt jag något som kallades för key lime pay, påminner om cheesecake. tänk att man kan vara 11 år och tycka att kaka är häftigt. herregud det säger en del om mig.

var en lek som jag och august lekte för ett tag sen. jag kan inte riktigt förklara varför, men kul hade vi. pappa pelle kan ibland säga att visa saker kanske vi inte behöver lära honom och jag funderar på om brödkorg på huvudet tillhör den kategorin.

med goda vänner förgyllde lördagen. äntligen kan man börja hänga på uteplatsen. nya dynor var inköpta, parasollet uppe, drycker framme och maten varm och barnen lekte överallt. härligt. men att sitta ner för att snacka skit och bara mysa i vädret är långtifrån det man numer gör när vi träffas tillsammans. det är ständigt nya trådar i diskussioner för den man började på tappade man under tiden som man leker med bilar med barnen, eller kastar boll eller vad det nu är man gör. sedan ska man äta. jo visst. mysigt men rörigt. ordnat kaos skulle man kunna säga.

på kvällen när kidsen somnat lyssnade vi på tracks(?!!) jovisst förstår ni. temat var, kan du din tracks? musiktävling alltså med all låtar som just nu ligger på tracks, vad heter artisten, låten och vilken placering har den just nu på tracks. kan säga att man kan vara lycklig om man känner igen fem låtar. Ne-yo, vem är det? vad man sedan ska kommentera när vi upptäcker att vi mer eller mindra kan pricka in varena svensktopp-låt på svensktoppenslista, ja det lämnar jag åt er. men det är dagens sanning. jag och fler med mig kan det där med svensktoppen.

och jag tycker det var riktigt smart gjort. även om det kostade mig ett par kronor. för som sagt så vill mobilen inte samarbeta med datorn och vägrar således överföra de bilder jag har i mobilen till datorn. men vad gör man då? man mms:ar till sin blogg, vips finns det en ny bild inlagd. och jag är lite mer nöjd samtidigt kanske det var mitt dyraste sms någonsin. men det var det värt. som jag har stört mig på detta. men i helgen tog jag mycket bilder när vi hade sommarfest här i lördags. och som vanligt är det damen som inte är med på en enda bild som har förevigat ögonblicket. varför är det ofta så?

missade förresten föreläsningen imorse. hur kan jag göra det? förstår inte jag att i denna kurs kan en lärare gå in och göra en schemaändring på söndag em. och skriva att imorgon måndag ses vi 9.15 för föreläsning. vi ses då.

arsle. säger jag. hur dum får man vara. inte jag såklart. men inte har jag en tanke på att under helgen, söndag eftermiddag gå in på nätet för att se ifall det kan vara så att en schemaändring har gjorts. ja så nu är jag hemma och bloggar. då fick jag ju tid till det.

säger min dator till mig om och om igen. snacka om att jag i detta läget är lite förbannad. har tagit så mycket bilder med min mobil som jag behöver lägga över på datorn och så vill de två inte samarbeta med varandra. det suger. framförallt när jag vill visa hur tjusig jag nu blivit i håret. men tydligen får ni hålla till godo med den 3 år gamla bilden som ligger här. suck. det roliga är väl kanske att det är mest jag som är frustrerad över situationen. ni vet man kan inte göra något, utan det känns som att datorn lever sitt egna lilla liv. varför blev man inte datatekniker eller nåt. snacka om att man skulle ha jobb. fast det har jag ju redan. ha. ja snart är det dags att börja kavla upp ärmarna på allvar. det ska bli så kul. jag längtar faktiskt. just nu är vad som helst bättre än denna skit svenska-kurs jag läser just nu. malmö högskola i all ära, men detta är icke bra. detta är så lågt. jag är så glad över att jag har vännen christian till hjälp i detta grammatikhelvete av nominalfraser.

på tal om vän. christian. det är august nya favvokompis. som han tjatar om honom hemma. till och med på nätterna. vaknade runt halvfyra häromnatten, satte sig upp, pigg i någon minut eller så och sa cistian, cistian. sedan la han sig ner och somnade. jo christian är poppis allt. kara, alias. Klara går också fint. idag har vi lekt tillsammans hela dagen, på morgonen, sedan hem för vila, tillbaka på eftermiddagen med nya lekar. dessa underbara små liv. så söta när de leker tillsammans. och nu har agu somnat som en stock och mamman sitter och väntar på bästa fredagsunderhållningen, "var fan är mitt band?" följt av Carina Berg flyttar in.

imorgon blir det middag med finfina vänner. vi kör amerikano som meny. det funkar alltid.

någonsin under min studietid på högskola och universitet som jag inte läst böckerna som hör till diskussionen. jag har helt enkelt inte fått tag på dem och sedan finns det väl någon upprorisk liten dam inom mig som känner att engagerar inte lärarna sig i denna kurs skall jag då göra det? det kan man fundera på. men det känns också sorgligt att upptäcka att jag inte behövde ha läst boken, har vi pratat om den idag. icke. vi såg en film. och så pratade vi om den. man får tycka vad man vill om malmö högskola men jag är glad över att detta är över snart, närmare bestämt 7 veckor kvar. och sen lärare. och sen...jobba!

jag har ju fått jobb. fast anställning och allt. det kanske är det som gör att jag börjar tumma lite på seminariereglerna, jag har ju mitt på det torra ändå. vi får hoppas att det inte går för långt att jag blir en sån som sitter dagarna i ända och referar till min familj då de är det närmaste jag kommer i pedagogiska tankar och reflektioner. till de elever som är så på högskolan vill jag bara säga, tyst. håll klaffen. det är inte relevant. men för att säga så får jag nog läsa nästa bok.