människa med en elefant på ryggen kände jag mig idag när jag var ute och sprang med maria. inte de lättaste stegen med andra ord. och vi bara skrattar. det är inte hårdträning än men sakta men säkert kommer vi framåt. vi kanske sprang 1 km idag. tänk att det skulle komma en dag i mitt liv där jag skulle känna mig nöjd över 1 km. lite sittups och armhävningar på det och jag tycker att jag tränat svinhårt. herregud. snacka om att jag sänkt ribban. att ta sig runt det där maratonet i göteborg om ca ett år kommer med andra ord kännas fruktansvärt jobbigt. maria kom också på för ett par dagar sedan att då kanske jag väntar barn igen. ja om det nu blir som man tänkt och inga andra planer görs. oj då. det hade jag ju inte tänkt på. då får jag väl springa där med magen i vädret medan maria hånflinar och springer förbi på lätta steg. men vem har sagt att man inte kan få använda permobil i ett lopp. tuttut. säger jag bara. ja nu ska jag inte gå händelserna i förväg, man vet aldrig hur det kommer att bli med en andra unge.

jag träffar ju massor av ungar nu på dagarna. det är kul. framförallt så lär jag mig en läxa. jag har underskattat förskolorna och vad de kan göra för barn i den åldern, jag är så glad över att befinna mig i en pedagogiska verksamhet där man faktiskt har planer och tankar kring det man gör. så nu får jag äta upp fördomen om att man på förskolor bara byter blöja. det gör man icke.

heja förskolorna och de pedagoger som vågar utmana kidsen!

få se nu om min gamla kropp kan masa sig ut i duschen..