med matte på schemat var idag. det kändes lite sorgligt faktiskt. sa till vännen tove som jag läst med att det kändes som när man var liten och skulle få sommarlov och man stod där med de allra finaste kläderna, en blomma till fröken och så sjöng vi allihop. inte bra men vi försökte. skrek fram den blomstertid nu kommer. fröken sa några fina ord om att leka nu under sommaren bli av med spring i benen och komma till skolan med nya tag igen. brunbrända och tjocka av allt godis. det där sista sa dom ju aldrig såklart. men så kändes det idag när alla våra lärare hade samlats för att tacka för den här tiden och för att prata ris och ros med oss. jag blir så rörd då. det är nästan som att jag börjar gråta. för de har varit så fantastiskt jädra bra lärare. vilket järngäng skulle jag vilja säga. de har med varje liten bit i sin kropp försökt och få oss att förstå matte och våga tro på att vi förstår och det tycker jag är fantastiskt. en lärare sa idag våga nu strunta i matteböckerna med barnen, titta på deras miljö, lek med dom, få dom att förstå matten. det är ju inte bara siffror, det vet ju ni nu. och så nickar man sådär igenkännande. ja jag vet. jag gillar att vara en del av den där gruppen. och vore det inte för att jag måste läsa svenska nu de sista 10 veckorna skulle jag helt klart läsa matte igen. det är en så seger, den där enkla meningen. det du uffe. gamla matteläraren från högstadiet som alltid såg till att jag förstod att jag inte kunde. men jag kan.

mattetentan! vilken underbar känsla, äntligen. jag klarade denna kurs som man nuförtiden måste läsa när man går lärarutbildningen. det har varit skräck för mig men nu, jag klarade det. kanske allra mest kom jag över skräcken och är nu sugen på att undervisa i ämnet. underbart!

att jag bara har ca 10 vckor kvar i skolan och är sen klar. lärare. det är faktiskt en skön känsla nu. den känsla av nervositet har börjat släppa allt eftersom jobbsökandet satt igång ordentligt. det finns faktiskt en del intressant. men mer säger jag inte. ni är ju alla nästan mina konkurrenter. hur ska man lösa en sån sak? pratade med en kompis i skolan om det, när jag glad kom och berättade om jobbet jag sökt och insåg i nästa andetag att just det, det kan ju hon också söka. ska vi söka samma nu och slåss om samma jobb. då kändes det inte sådär kul längre. men vad ska man göra. jag kände nog att jag tyvärr kommer att vara en sån som berättar för jag blir så fylld av glädje när jag hittar de där godbitarna. och så kanske det blir jag som står där sen med skägget i brevlådan. men va fasen jag pratade ju med sydsvenskan om jobbläget så då finns det väl knappast något att dölja längre?!

som till exempel att matteprovet nu är skrivet. förra veckan. måndags 8-14. jag gick 13. först blev jag väldigt nervös och tänkte nä fy detta går inte, provet började med ett tal liknande 139-89. och vi skulle skriva tre olika uträkningar på det talet och sedan bedömma vilket av dem som visar mest taluppfattning. som vi har dribblat detta fram och tillbaka. men nervös blev jag. andades och tog mig en kopp kaffe. så ja nu kör vi. men vi får se som sagt. först ska jag gå ut med min käre pelle. august är hos flera gånger nämnda vänner fiolen och christian och har det hur bra som helst. och nu sitter jag här och bloggar???!!! nä vi ska gå nu.

glad påsk. förresten.

och det måste ju firas. inte visste jag att en ålder av 33 innebär att det måste gå i mexikanska tecken. men så är det. nu vet ni det ni som närmar er de 33. jag har alltså 3 år kvar till denna fest. men den 8e mars på självaste kvinnodagen fyllde denna fiol 33 och vi var där såklart. zorro, frida kahlo och gossen august med en tröja bärande trycket mexikan på bröstet. fiolen tog emot oss i stor kjol och ännu större hatt. sombrero alltså. christian hade dagen till ära gjort den svåra kostymen måla mustach med kajal. mycket svårt att se vem det var. 

Viva la mexico!

och blir så nervös av väntan. jag har i och för sig precis skickat iväg ansökningarna och det är så spännande och läskigt. ringde upp ett ställe för jag blev osäker på hur de ville att man skulle skicka sin ansökan. det var en kvinna som svarade. hon lät nonchalant som att jag störde henne mitt i måla-naglarna-på-fötterna-arbetet vilket inte gjorde det lättare att prata med henne. hoppas nu inte att hon hörde min ton i rösten som säkert gick åt hållet, är du inte intresserad av mig är jag inte det av dig. åh jag kan vara så barnslig ibland. nu hoppas vi alla att jag har förstorat upp denna situation med väldigt mycket extra salt.

igår. sydsvenskan hade några frågor angående detta att man blir lärare och kommer ut till en marknad med zero jobb. känns som en bekant fråga, tycker jag. är det inte alltid så? kompisen tove, som jag läser med och jag satt med skagenrörarullar i käftarna och kaffet brevid när de kommer med block och kamera i högsta hugg. jovisst kan vi ställa upp, vi svarar gärna. jaha ni ska ta kort. ok ta bort smörgåsen, fixa allt gegg man har i mungipan. och ja det har ni också när ni äter såna smörgåsar. men ivarjefall. kameran klickade av många många gånger. så lite nervöst var det imorse när man visste att idag skulle vi vara med. var vi med? någon rad och sedan en megabild på några andra tjommar. fick man för att man ställde upp. min kommentar i artikeln blev, ja det finns ju ett jobb i bjuv, men det kanske man inte vill söka. bra kristine. nu kan du inte söka det jobbet ivarjefall. fan.

skrev jag att det kanske var det roligaste som hänt på länge. Men nu kan nog detta med att cykla tillsammans slå det. köpte cykelsadel idag och hjälmar till oss båda. vad är det med barnhjälmar idag förresten?? varför måste den ena vara grisrosa med röda blommor och den andra kornblå med ännu blåare bilar på. det blev en blå. han är ju pöjk och så långt i genusdebatten går jag inte att han får cykla runt med en grisrosa hjälm på huvudet. istället ska jag ägna mig åt att designa hjälmar som ser okej ut. varför inte bara en enkel svart till barn som vuxna kan ha? vilken idé va.

ivarjefall så var det en hit. han skrattade och sedan bara njöt han medan mamman trampade på. så nu ska det bli cykling av. och nu förstår jag ännu mer de som förespråkar detta sätt att sig fram med barn. va skönt det är när poletten ramlar ner ibland.

imorse när vi skulle gå till förskolan kom august själv med sin mössa, det var dags att gå alltså. när vi kom dit och jag skulle gå stod jag där med handen i vädret, leendet på läpparna, ha en fin dag august, vi ses sen. stod jag och sa ut i luften, då var han redan påväg in i lekrummet till de andra barnen.

ja, men det är väl bra. sa en av förskolelärarna. jo det är jättebra men det kändes i hjärtat också. min pojke blir bara större och större.